Karibu chez Sara

Jag försöker väcka liv i bloggen men just nu har jag lite problem med designen. Jag vill ha större bilder, men den gamla mallen klipper bara av den del av bilden som inte får plats och så ser allt jättekonstigt ut. Zebran fick inget huvud, Erik blev halv och de centrerade girafferna var inte längre i centrum. Jag har bara hittat en mall som inte beskär mina bilder men den ser konstig ut på andra sätt och dessutom ploppar det upp en gammal bild på Adrien i Peru till höger. Hm, ska nog be den tekniska medlemmen i vår familj om lite hjälp senare idag och så får vi se vad som händer.

För några veckor sedan skulle Adrien iväg och jobba i Morogoro som ligger några timmars bilresa från Dar es Salaam. Då passade jag och Erik på att åka med. Det var fint att komma bort från Dar lite och att få se mer av Tanzania. Morogoro ligger dessutom ganska nära nationalparken Mikuni så vi passade även på att åka på en liten safari. På swahili betyder ordet safari resa. Och visst är det en spännande resa att få se vilda djur i frihet men det som nog gjorde störst intryck på mig under den här resan var det jag såg av Tanzania. Byarna, naturen, husen, kommersen, trafiken, fattigdomen, människorna.

Jag har inga bilder på alla de intrycken just nu. Det kanske kommer sedan. Däremot har jag en massa bilder från vår lilla safari. Vi var bara inne i parken ett par timmar mitt på dagen. Längre än så ville inte Erik sitta i bilen och det räckte rätt bra för vi hann se en massa djur. Redan innan vi åkte in i den avgiftsbelagda delen av parken såg vi elefanter, giraffer och apor längs med vägen. Vid entréen till parken plockade vi upp en guide som tyvärr pratade väldigt dålig engelska. Men han kunde guida oss med "left" och "light" i alla fall och det var nog en hel del tack vare honom som vi fick se lejon.

En massa elefanter såg vi. Det tyckte förstås jag var det bästa, elefantfantast som jag är.

Det händer inte så mycket här på bloggen. Nu ska jag åka iväg i min lilla bil och hämta Erik på dagis, men sedan, när vi har kommit hem och han sover, kanske jag lägger upp något. Nu tror jag att vi har hittat en internetuppkoppling som funkar bra så det finns inga ursäkter till att inte lägga upp en bild eller tre.

För ett tag sedan sedan övergav vi hotellivet och flyttade till ett ställe som heter Onnela. Ordet Onnela är inte swahili utan finska och betyder något i stil med "happy place". Det är ett stort inhängnat område med 25 blåvita hus, ett poolområde, två tennisbanor, en lekpark, en bar och lite till. Onnela byggdes på 70-talet på uppdrag av Finland som bostäder till finska biståndsarbetare. Numera är det inte längre reserverat för finländare och den finska ambassaden har lyft sin hand från projektet, men lite av det finska sitter kvar. Här finns till exempel en liten skolsal med finsk litteratur där det hålls finskaundervisning för barn och så den obligatoriska finska bastun.

Fullt fart mot baren.

Poolen, några grannar och en skymt av bastun.

I kväll har jag namnmärkt kläder och packat en väska med blöjor, våtservetter, solkräm, myggmedel, ombyteskläder, badkläder, handduk, simpuffar och en frukt. I morgon börjar Erik förskolan. En ny epok börjar nu. Nu gäller det att hålla koll på packning, scheman och att det inte är slut på saker i plastlådan det står Erik på. Sedan gympakläder, matsäckar, friluftsdagar och föräldrarmöten. Nu gäller det att inte glömma.

Samtidigt som jag packar dyker det upp minnen från min egen tid på dagis, lekis och skola. Jag har inga minnen av glömda saker. Bara ihågkomna fruktpåsar med namnmärkt klädnypa, matsäckar med snobbentermos, galonisar och gympapåsar.

När jag gick på dagis hette grupperna Tallkotten och Grankotten. Gruppen Erik ska börja i heter Kidogo. Kidogo betyder liten på swahili. På Eriks förskola finns inga tallkottar men de har en pool. Han behöver inte ha med sig några galonisar men solkräm. Han kommer inte att få åka pulka men han kommer att få dansa afrikansk dans. Fast i det stora hela är det nog ungefär samma som på min tid och kulturkrocken här, i och med att det är en nordisk förskola, blir nog mindre för mig än vad den skulle ha varit om han börjat på dagis i Paris . Trots att vi är så långt borta. I en annan världsdel.

På väg mot nya äventyr

Det har inte varit något speciellt flitigt bloggande härifrån Dar es Salaam. Jag vet att åtminstone de franska läsarna vill se bilder. Skriva på franska orkar jag inte. Jag ska ju lära mig swahili. Det är inte så att det inte finns saker att skriva om. Varje dag har något litet äventyr. Kanske kommer det mera inlägg. Kanske inte.

Erik verkar i alla fall ha återfunnit sin vanliga glada och pigga form. Han äter och springer runt igen. Och skrattar sitt porlande skratt som går rakt in i hjärtat. Men nu är det jag som blivit sjuk. Har känt mig lite risig de senaste dagarna och Adrien som är klok skickade iväg mig till doktorn. Lite motvillig men samtidigt medveten om att det är bättre att gå till dokton en gång för mycket än en gång för lite här i malarialand bad jag Leonard köra mig den korta biten till kliniken där jag fick vänta en hel del timmar innan jag fick träffa den tyska läkaren som pratar svenska igen. Hon diagnostierade mig inte med någon tropisk sjukdom utan något så oexotiskt som influensa varpå jag fick göra hälsomyndigheternas utredning för att undersöka vilken typ av influensa det är.

Så lite hängigt är det här fortfarande och vi har ännu inte fixat bostadsproblemet. Däremot har vi bytt hotell och flyttat till ett rum med kokvrå. Känns skönt att kunna vara lite mer självständig även om det gamla hotellet hade trevligare omgivning.

till The Slipway. Vi har fortfarande havsviks- och solnedgångsutsikt. Någonstans ungefär mitt i bilden på andra sidan viken viken smällde bomberna i den exploderande ammunitionsdepån igår kväll. Just nu är dödssiffran 20 men kanske blir det mer.

Ikväll exploderade Dar es Salaam. En första smäll som följdes av otaliga andra. Vi bor på tredje våningen med utsikt långt över havsviken och staden. Vi såg hur himlen blev röd borta i horisonten och hur röda ljus flög i väg i luften som fyrverkerier. Eller krig. Gång på gång. Smäll på smäll.

Adrien som är praktisk och teknisk flyttade iväg Eriks säng långt bort från fönstret. Jag kröp in i under myggnätet i sängen och började kolla på internet om jag kunde hitta någon info om vad det var som höll på att hända. Kom att tänka på Twitter som jag aldrig använt och aldrig förstått. Skaffade ett konto och sökte på Dar es Salaam. Fick genast flera träffar om "explosions in army ammunition dump" utanför staden. Flygplatsen ska vara stängd. Vet inte så mycket än men såg plötsligt vitsen med Twitter och att få nyfikenheten lite stillad med liverapporter. I morgon får vi veta mer om omfattningen. Nu ska vi sova. Lite extra tacksamma för att vi har det bra.

Bostadsletandet går lite trögt. Vi bor fortfarande på hotell och även om det egentligen är en lyx att ha indiska oceanen utanför fönstret, frukostbuffé varje morgon och en massa personal som passar upp på en så känner jag att det vore skönt att hitta ett eget ställe så snart som möjligt. Wendy och Mercy har tagit med oss till en hel del möblerade lägenheter och hus men hittills har det inte varit något som klickat. En som jag gillade blev för dyr, en annan blev upptagen, en blev inte ledig förrän i slutet av mars och några har helt enkelt inte känts rätt. Lägenheterna som vi fått visade för oss är alla i ungefär samma stil. Det är inhängnade lägenhetskomplex med säkerhetsvakter, pool och lägenheter med stora ytor, kakel, skinnsoffor och sängar med  knappar på.

Lägenhetsvisningar

När jag var och hälsade på min nya svenska bekant (som för övrigt bodde i ett väldigt fint, skandinaviskt inrett hus som ägs av danska ambassaden, där hennes man jobbar) sa hon att hon nog helst skulle vilja bo i Valhalla. Det lät kanske lite konstigt sagt av någon som bor i Dar es Salaam men det visade sig att Valhalla är ett område med hus som byggdes på 70-talet av nordiska biståndsorganistationer som tjänstebostäder till deras utstationerade. Numera är det öppet för alla nationaliteter men behåller det nordiskt klingande namnet Valhalla.

Nyfikna på detta ställe åkte vi dit dagen efter och det visade sig att de hade två lediga hus. Jag gillade stället, det är grönt och lummigt och där finns lekpark och pool. Husen hade stor trädgård och en viss charm. Och de passar in i vår budget. Problemet är att de är inte möblerade, det finns inte en spis och kyl i köket, och där finns ingen luftkonditionering. Killen som visades oss huset sa att de skulle installera luftkonditionering, frågan är bara hur lång tid det kommer att ta. Huset är rätt slitet och det kan bli både dyrt och krångligt att skaffa alla möbler, men jag är trots allt lite sugen på att flytta till Valhalla.

Eftersom vår lille sjukling varit just en liten sjukling hela helgen har det blivit en mycket stillsam helg för oss. En lördagslunch på Makutano junction och en söndagsutflykt till Coco Beach med Adriens franske kollega och hans tanzanianska flickvän blev det i alla fall.

Coco Beach en söndageftermiddag

Vårt hotell ligger på en halvö i utkanten av Dar es Salaam som ofta kallas just för halvön, eller the peninsular. Här bor många utlänningar, det finns "supermarkets", fina hotell och restauranger, stora villor och lägenhetskomplex. Det är här Eriks skola ligger och det är här vi letar bostad till priser som får till och med oss före detta parisbor att lyfta på ögonbrynen. Coco Beach ligger vid den här halvön men till skillnad från många andra ställen här verkar det vara mest lokalbefolkningen och inte så många utlänningar som hänger där. Fullproppat med folk var det i alla fall en söndagseftermiddag.

På tal om oss utlänningar som hänger här på peninsulan så är vi inte en homogen grupp. Här finns indier, europeer, amerikaner och kineser. Och det speglar utbudet i mataffärerna här som har nästan bara importerade varor från lite olika hörn av jorden. Det är rätt fascinerande att gå runt och titta vart alla produkter kommer i från.

Erik har varit lite hängig och idag på eftermiddagen när vi var och fikade med vår nya italienska bekant somnade han och kändes varm. Vi är varma mest hela tiden här (på dagarna är det över 30 grader, på nätterna strax under) så det är inte lätt att veta om det är feber. Men när vi kom tillbaka till hotellet var han verkligen febrig. Feber är någonting som vi tar på allvar här eftersom det kan vara ett första tecken på malaria. Därför åkte vi till en klinik som ligger precis bredvid Eriks skola som vi blivit rekommenderade. De tog emot oss fast det var stäningsdags och gjorde direkt ett malariatest.

Malariatestet var negativt. Men Erik skrek och skrek och hade hög feber. Vi fick träffa en tysk doktor som pratar svenska och lite franska. Det kändes bra. Hon konstaterade snabbt att han hade öroninflammation och skrev ut antibiotika och smärtstillande. Stackars Erik somnade direkt när vi kom tillbaka till hotellet. Vi hade tänkt åka norrut och kolla in stränderna där i morgon men nu blir det nog ändrade planer.

Idag har Erik och jag varit på Nordic School igen. Erik ska börja på deras förskola den 14 mars. Till att börja med ska han bara gå förmiddagar. Jag tror att det kommer att bli jättebra. Det är ett fint ställe med en stor och skuggig innergård med massa lekutrymme och leksaker. Där finns en pool och en masaihydda som barnen har byggt. Lite skillnad mot den lilla asfaltsplätt han hade fått leka på om han hade börjat på dagis i La Défense.

Personalen är trevlig, fast en stor del pratar danska och det gör mig lite nervös för jag tycker att det är så svårt att förstå. Erik kommer säkert snabbt att bli bättre på danska än jag. Han kommer att få franska, svenska, danska, engelska och swahili som språk. Undrar hur det ska gå.

Vi pratade inskolning och jag fick en lista med saker att ta med. Blöjor, badkläder, solkräm, myggmedel och frukt till fruktstunden. Frukt finns det gott om här. Ananas, bananer, mango och vattenmelon har jag sett lite överallt.

Igår var jag hemma hos en svensk tjej som har sin son på Nordic School och som jag hade varit i kontakt med på mail innan vi åkte ner och imorgon ska jag träffa en italiensk tjej som jag "raggade" upp i lekparken på Seacliff i söndags. Det känns bra att ha lite aktiviteter även om Erik trivs bra här på hotellet och springer runt och upptäcker det mesta.

Erik springer runt, runt på hotellet.

Nu har vi en bil. Och en chaufför som heter Leonard. Leonard är en vänlig man som på en gång förstod vad Erik gillar bäst av allt. Erik gillar Leonard. Men bäst gillar Erik att ratta och trycka på alla knappar han någonsin kan innan någon av hans onda föräldrar kommer och plockar bort honom från förarsätet.

Jag har svårt för det här med att ha en chaufför. Eller egentligen är det ju toppen för en sådan som jag som inte tycker om att köra bil. Men det är det här med att ha någon som väntar på en. Jag bekymrar mig för vad han ska göra den tiden som vi inte är ute och kör (vilket är mestadelen av tiden) och för hur han ska ta sig hem när hans arbetsdag är slut och bilen stannar hos oss, och så vidare. Samtidigt är jag glad att inte behöva ge mig ut och köra i Dars vänstertrafik. Trafiken här är livlig. Läskig. Jag vet inte om jag kommer att våga köra här. Adrien vågar. Förstås. Han har kört oss i kväll till en mycket trevlig etiopisk restaurang, Addis in Dar, där vi åt ute på terrassen tillsammans med Adriens kollega Benoit. Erik sov i vagnen och vi kunde i lugn och ro äta god mat och dricka gott kaffe till priser som för oss är mycket överkomliga men som kanske motsvarar en veckolön för vår chaufför.

Vi kom fram till Dar sent på kvällen. Det var mörkt och varmt. Jag hörde havet utanför hotellfönstret men var inte riktigt säker på hur nära det egentligen var. På morgonen när vi öppnade fönsterluckorna gillade både jag och Erik vad vi såg.

De första dagarna har gått rätt snabbt. Vi har börjat vårt bostadsletande. Det är två tjejer som heter Mercy och Wendy som kör oss runt till olika lägenheter och hus som kan stämma överens med vår budget och våra önskemål. Inte helt lätt att veta var, hur och vad vi vill ha, men jag hoppas att vi ska hitta något ganska snabbt. Vi bor visserligen på ett fint hotell och det är behagligt. Som en liten lyxsemester som egentligen inte är någon semester. Men det är trots allt skönare att ha "a place to call home".

Behaglig kväll på Coral Beach

Erik gillar poolen

Och maten...

Erik har blivit en liten kändis här pa Coral Beach, han springer runt överallt och upptäcker spännande saker. Favoriterna är fiskarna i dammen och korparna som äter sopor. Alla i personalen vet att han heter Erik och vill leka med honom och kallar honom Eriki. Erik är lite skeptiskt till att bli upplockad och killad pa, men han kanske vänjer sig.

Resten av tiden har Adrien fixat mycket administrativt, telefoner, skrivare, bil, internet till kontoret och sa vidare. Allt tar lite tid men det gar. Härom kvällen var vi och at pa ett ställe som heter Slipway och det var fullt av barnfamiljer. I morse promenerade vi förbi Yacht-klubben som ligger nära hotellet och där var ocksa en massa barnfamiljer. Det känns som att det nog kommer att ga bra att skapa ett liv här.

Efter några allt annat än stilla dagar i Clichy var det till slut dags. De sista dagarna var intensiva. Vi sålde bilen och en del möbler. Adriens bror som nyss har flyttat till ett hus tog en del saker. Adriens föräldrar kom ända från Auvergne med en skåpbil och tog en hel del saker. Flyttfirman som bokats via Adriens jobb kom på måndagmorgonen och tog en del saker. Kvar i lägenheten på Rue Gustave Eiffel var vi, fem resväskor, en stor ryggsäck, en resesäng, en bilbarnstol, en barnvagn, tre handbagage och en massa smuts. Vi flyttstädade och efter en problemfri ”état de lieu” med portvakten Mr Dubois lämnade vi lägenheten och Clichy och påbörjade vår resa mot Dar es Salaam.

Både Erik och Adrien blev magsjuka mitt i flyttstöket. Men de hjälpte till så gott de kunde ändå.

Vi blev inte bortbogserade men väl upphämtade av en alldeles för liten taxi. Taxichauffören var väldigt hjälpsam med att stuva in allt och till slut kom vi iväg. Adrien fick ha en resväska i knät och barnvagnen fick plats i framsätet. När vi sedan stuvat ut allt i lobbyn på flygplatshotellet visade det sig att det var fel hotell. Vi var inbokade på ett annat Novotel. Vi tittade på allt vårt bagage, på Erik som var hängig och magsjuk och sedan vädjande på hotellreceptionisten. Hon var förstående och lyckades boka om oss.

Incheckning på flygplatsen gick oväntat smidigt och det gjorde hela flygresan också. Erik sov mellan Paris och Amsterdam. Sedan på den långa flighten fanns det knappar att trycka på, Pingu att titta på och lite bredare korridorer att springa runt i.

Sent på kvällen var vi i framme i Dar es Salaam. Allt bagage rullade fram på bandet och vi hittade utan problem en stor taxi som kunde ta oss till hotellet. Allt gick nästan för smidigt för att vara sant. (Sedan skulle det visserligen visa sig att någon hade plockat ut Adriens dator ur hans datorväska som var väl inpackad i en resväska. Men det är en annan historia.)

Det var så länge sedan jag bloggade att jag kommer knappt ihåg hur man gör. Länge sedan jag skrev något annat än mejl och excelfiler.

Det har hänt en del sedan senaste inlägget. Snön har smält. Vi har blivit föräldrar.

Erik föddes den 6 september klockan 04.26 i La Garenne Colombes utanför Paris. Just nu sover han på min arm och jag vill inte väcka honom. Han har sitt huvud i mitt armveck, sin hand på mitt bröst. Han andas med sina korta andtag och ibland rycker han till lite. På fredag blir han två månader. Två långa månader som gått fort.

Kylan håller i sig.
Igår var det minus sju och en halv när jag gick till jobbet vilket är väldigt kallt för att vara Paris. I Marseille har det snöat och hela staden stod stilla. Frankrike har drabbats av någon slags vintersjuka. Utan kräk. Antagligen snabbt övergående. Men just nu har vi vackra vinterdagar.

Vintrig Seine

Fast vintern i Kolbäck var nog trots allt vackrare.

Vintrig Kolbäckså

Igår snöade det i Paris. Det händer inte så ofta så det brukar orsaka trafikkaos, brutna ben och andra störningar i vardagslivet. Själv drabbas jag inte så mycket eftersom jag går till jobbet och hittills har jag klarat mig från att halka både på isfläckar och parishundarnas bidrag till gatorna (peppar, peppar, ta i trä).

Jag tog tillfället i akt och taggade lite på en bron över Seine i alla fall.

Idag ligger snön fortfarande kvar. Åtminstone härute i förorten. Det har varit en vacker vinterdag med sol och minusgrader. Det kändes som att jag var någon annanstans när jag genade över parken och snön knarrade under fötterna.

Nu är det fem minusgrader ute och kylan ska tydligen hålla i sig ett tag.

Det är så kallt att fransmännen slår rekord i elanvänding och Eiffeltornet fick bomma igen - fermeture exceptionelle.

Nä, nu är det inte läge för frukost på balkongen även fast jag har fått en broderad duk av Adriens mamma i julklapp.

Bloggen blev kidnappad av elaka bloggpirater och försvann helt från bloggvärlden. Jag trodde att den var borta för alltid. Men sedan kom en av våra hitta-förlorade-bloggar-kunniga vänner på besök och trollade tillbaka bloggen. Lite tilltufsad och skadad. Alla å, ä och ö försvann någonstans på vägen men nu finns bloggen igen.
Bloggmotivationen däremot. Den har det varit sämre med. Men ikväll gör jag ett försök.

Jag kom hem från Kina. Var i Paris en knapp vecka. Packade upp väskan. Packade om väskan. Och nu är jag i San Francisco. Så det kan gå. Vi har åkt Highway 1 upp från Los Angeles. Vädret är strålande. Landskapet är vackert. Och San Francisco verkar trevligt. Semester är bra.

Nu sitter jag på Pudong-flygplatsen i Shanghai och väntar på att få gå ombord på planet som ska ta mig till Zurich. Klockan sex ikväll är jag framme i Paris. Det ska bli skönt att komma hem även om det känns som att tiden i Kina har gått alldeles för fort och att jag inte hunnit med allt som jag skulle ha velat hinna med. Jag hoppas att jag kommer tillbaka till Kina. Då ska jag lära mig mer kinesiska.

Det har inte blivit så mycket bloggande på sista tiden. Jobbet har tagit mesta tiden. Jobbade både igår och i lördags. Men jag var inte ensam. Alla jobbade här i helgen. Idag är första dagen på kinesernas veckolånga nationaldagsledighet. Så för att kunna vara lediga den här veckan jobbades det i helgen. En kinesisk kollega skämtade och sa att nu skulle de gå på fyra veckors semester som vi gör i Sverige. Oj nu måste jag boarda.

Leaving on a jet plane, don't know if I'll be back again